I direktivet ingick att övervĂ€ga om fler brott som barn kan utsĂ€ttas för utomlands skulle omfattas, till exempel vĂ„lds- eller sexualbrott. Utredningen bedömde att en sĂ„dan upprĂ€kning skulle bli för omfattande. Ăven alternativet att avgrĂ€nsa brott utifrĂ„n allvarlighetsgrad, till exempel straffskala, avfĂ€rdades eftersom det skulle krĂ€va kunskap som socialtjĂ€nsten i dag saknar, eller att en annan myndighet behöver göra prövningen.
I stÀllet föreslog utredningen att koppla kriterierna i LVU till utreseförbud. MÄnga barn som fÄtt utreseförbud var redan aktuella för LVU, och beslut om LVU hade i flera fall fattats för att förhindra skadliga utlandsvistelser. SkÀl som i dag kan ligga till grund för utreseförbud, som risk för barnÀktenskap eller könsstympning utomlands, kan alltsÄ ocksÄ motivera LVU-vÄrd.
Utreseförbud Ă€r en mindre ingripande Ă„tgĂ€rd Ă€n LVUâvĂ„rd. I vissa fall kan risken för att barnet far illa utomlands vara det enda skĂ€let till LVU. DĂ„ kan ett utreseförbud vara ett mer proportionerligt alternativ, om kriterierna Ă€r desamma.
Utredningen framhöll ocksÄ att LVU-lagstiftningen Àr vÀl etablerad, med utvecklad praxis. Det minskar risken att skyddsvÀrda fall faller utanför tillÀmpningen. En generell reglering gör det möjligt att göra en samlad bedömning av risken för barnets hÀlsa och utveckling, och ger socialtjÀnsten ett flexibelt verktyg över tid.