Nuvarande “gold standard” för behandling av stora sår, såsom brännskador, är transplantation av delhudstransplantat (split-thickness skin grafts, STSG). Metoden bygger på överföring av hud från ett donatorområde på patienten för att täcka såret. Förbättringar av STSG-metoden inkluderar meshning och mikrografting, vilka båda bygger på komplicerade kirurgiska tekniker. Tyvärr resulterar dessa ofta i dåligt funktionellt och estetiskt resultat samt skapandet av ytterligare ett sår vid donatorstället.
Introduktionen av “odlad hud” (cultured epidermal autografts, CEA) av Rheinwald och Green år 1975 kringgick delvis några av de viktigaste begränsningarna hos STSG. De initiala protokollen hade dock flera nackdelar, inklusive komplexitet, lång tid för cellodling och epitelialisering in vitro samt fokus enbart på epidermis — vilket lämnade patientens dermis att läka genom ärrbildning.
Strategier för “Tissue Engineering” av hud har utvecklats, men metoder som på ett övertygande sätt återskapar egenskaperna hos naturlig hud har ännu inte demonstrerats. Detta beror till stor del på begränsningar i kontrollen av mikromiljön samt bristande förståelse för hudens regenerativa kapacitet.
Det övergripande målet för denna projektfamilj är att utveckla en ny, omfattande metod för hudtransplantation. Metoden bygger på en grundläggande teknologi som vi redan har visat fungerar för sitt avsedda syfte: porösa gelatinmikrobärare (PGM) som ett sätt att transplantera celler i en kliniskt relevant miljö.
Projekten syftar till att vidareutveckla metodiken genom att använda avancerade biofabrikationstekniker för att skapa nya behandlingsmetoder. Den föreslagna metodologin kommer att utvecklas från laboratorium till klinik, med ambitionen att förbättra behandlingen av brännskador och andra stora sår.
