Vi har aldrig haft så många flygplan i luften som nu, aldrig så avancerad teknik inom sjukvården, aldrig så många säkerhetskritiska system att hantera. Med den ökade komplexiteten följer att det inte längre är möjligt att förutse och planera för alla händelser och utfall. Traditionellt har vi fokuserat säkerhetsarbetet på att bygga nya barriärer och bättre säkerhetssystem, men med dagens komplexa system är det inte längre möjligt att förutse allt. Vad gör vi då?
– Vi måste förbereda oss på att vi inte kan förutsäga allting, konstaterar Amy Rankin, nybliven filosofie doktor inom kognitiva system och postdok inom resilienta sociotekniska system vid Institutionen för datavetenskap, IDA.
Amy Rankin har valt att närma sig säkerhetsarbetet från ett annat håll än det vanliga. När det sker olyckor, haverier i kärnkraftverk, flygplan som kraschar eller fel begås på sjukhusen lägger man ner stora resurser på utredningar av vad som gått fel, man letar syndabockar och ser över rutiner. I sin avhandling har hon istället tittat på ett stort antal fall eller incidenter där något inte gått som planerat, men som inte resulterat i en olycka eller katastrof. Vad var det som hände? Vilken förmåga till anpassning är det vi människor har tillsammans med systemen så att även ett komplext system blir säkert?
– Jag har valt att titta på det som fungerar och hur kan vi bli bättre på att utnyttja det när oväntade händelser inträffar. Liksom vad kan vi lära av alla de fall där det blir rätt, säger Amy Rankin.
– Operatörernas förmåga att anpassa sig till det som ligger utanför rutiner och föreskrifter är viktig, samtidigt som anpassningarna ibland skapar nya sårbarheter, säger hon.
Hon har exempel från sjukvården, från flyget och från studier av den svenska stödstyrkan, de människor som stöttar svenska ambassader vid oförutsedda händelser, som vid tsunamin i Thailand, för att ta några exempel.
Resultaten från de olika praktikfallen har hon sedan samlat i ett ramverk för vad man behöver titta på när komplicerade system anpassas för att bli mer resilienta i vardagen. Det handlar bland annat om bakgrunden till varför en anpassning behöver ske, målet med anpassningen, om rätt resurs finns på rätt plats och hur kommunikationen mellan olika nivåer fungerar. Man tittar också på de fyra hörnstenarna i resilient engineering: anticipating (föruse), monitoring (övervaka), respond (agera) och learn (lära).
– Förstår vi de processer som gör att anpassningarna till vardagen fungerar, eller ibland inte fungerar, får vi också en ökad förståelse för hur vi kan bli bättre på att hantera oförutsedda händelser, säger Amy Rankin.
– Vi har uppe olika scenarier som klimatförändringar, sociala förändringar, arbetslöshet eller invandring och tar fram verktyg som hjälper de ansvariga i städerna att studera hot- och riskbilder och öka förmågan till anpassning. Det handlar också mycket om att städerna lär av varandra, säger Amy Rankin.
Deltar i projektet gör även forskare i Norge, Spanien och Skottland.
Amy Rankin har under sin doktorandtid ingått forskarskolan Forum Securitatis, ett samarbete mellan FOI och LiU och där FOI har huvudansvaret.
– Vi måste förbereda oss på att vi inte kan förutsäga allting, konstaterar Amy Rankin, nybliven filosofie doktor inom kognitiva system och postdok inom resilienta sociotekniska system vid Institutionen för datavetenskap, IDA.
Ökad resiliens
För att öka skyddet vid olyckor eller katastrofer, som vi inte vet varken när, var eller hur de inträffar, talar man nu om resilience, på svenska resiliens, där den bästa svenska motsvarigheten kanske är ”anpassning till nya förhållanden” eller ”anpassningsbarhet”.Amy Rankin har valt att närma sig säkerhetsarbetet från ett annat håll än det vanliga. När det sker olyckor, haverier i kärnkraftverk, flygplan som kraschar eller fel begås på sjukhusen lägger man ner stora resurser på utredningar av vad som gått fel, man letar syndabockar och ser över rutiner. I sin avhandling har hon istället tittat på ett stort antal fall eller incidenter där något inte gått som planerat, men som inte resulterat i en olycka eller katastrof. Vad var det som hände? Vilken förmåga till anpassning är det vi människor har tillsammans med systemen så att även ett komplext system blir säkert?
– Jag har valt att titta på det som fungerar och hur kan vi bli bättre på att utnyttja det när oväntade händelser inträffar. Liksom vad kan vi lära av alla de fall där det blir rätt, säger Amy Rankin.
16 goda exempel
I avhandlingen har hon med 16 olika exempel på situationer i vardagen, där strikta rutiner inte räckt till. Det har krävts anpassningar som ligger utanför vad som förväntas och som också krävt ett visst mått av improvisation.– Operatörernas förmåga att anpassa sig till det som ligger utanför rutiner och föreskrifter är viktig, samtidigt som anpassningarna ibland skapar nya sårbarheter, säger hon.
Hon har exempel från sjukvården, från flyget och från studier av den svenska stödstyrkan, de människor som stöttar svenska ambassader vid oförutsedda händelser, som vid tsunamin i Thailand, för att ta några exempel.
Resultaten från de olika praktikfallen har hon sedan samlat i ett ramverk för vad man behöver titta på när komplicerade system anpassas för att bli mer resilienta i vardagen. Det handlar bland annat om bakgrunden till varför en anpassning behöver ske, målet med anpassningen, om rätt resurs finns på rätt plats och hur kommunikationen mellan olika nivåer fungerar. Man tittar också på de fyra hörnstenarna i resilient engineering: anticipating (föruse), monitoring (övervaka), respond (agera) och learn (lära).
– Förstår vi de processer som gör att anpassningarna till vardagen fungerar, eller ibland inte fungerar, får vi också en ökad förståelse för hur vi kan bli bättre på att hantera oförutsedda händelser, säger Amy Rankin.
Smart Mature Reslience
Resultaten så här långt tar hon nu vidare i ett större EU-projekt, Smart Mature Resilience. Det är ett projekt där sju europeiska städer är med och tar fram riktlinjer för hur en stad ska arbeta för att öka sin resiliens. Städerna som deltar är Kristiansand, Vejle, Riga, Bristol, Glasgow, Rom och San Sebastian - de har alla någon anställd som är ansvarig för resiliens. De ingår även i ett större projekt vid Rockefeller foundation kallat 100 Resilient Cities. (Inga svenska städer finns bland dem.)– Vi har uppe olika scenarier som klimatförändringar, sociala förändringar, arbetslöshet eller invandring och tar fram verktyg som hjälper de ansvariga i städerna att studera hot- och riskbilder och öka förmågan till anpassning. Det handlar också mycket om att städerna lär av varandra, säger Amy Rankin.
Deltar i projektet gör även forskare i Norge, Spanien och Skottland.
Amy Rankin har under sin doktorandtid ingått forskarskolan Forum Securitatis, ett samarbete mellan FOI och LiU och där FOI har huvudansvaret.