福利姬

Jag borde egentligen hålla tyst. För även om jag har undervisat en del, däribland både blivande och erfarna grundskolelärare i teknik, har jag ingen erfarenhet av att själv undervisa i grundskolan. Av den anledningen vet jag till exempel inte hur svårt det är att få timplanen att gå ihop.

För mig har därför frågan om ”200 timmar teknik” varit en fråga av framför allt principiell karaktär. I praktiken måste väl vilken tekniklärare som helst nästan värja sig för att inte ämnets förträffliga integrationspotential ska sprida sig som en löpeld i kollegiet och nästan dränka henne i propåer om samarbeten – och därmed ”tekniktimmar” – oavsett om kollegiet är andra ämneslärare eller en och samma person med olika ämneshattar? Kartering i geografin, infrastrukturer i samhällskunskapen, algoritmer i matematiken, redskapsanvändning i biologin, CAD i slöjden, … Och. Så. Vidare. Frågan är snarast om det finns något ämne som är så lätt att integrera i andra som just Teknik. Skratta, du! Jag vet ju faktiskt inte vad jag talar om.

Katarina Rehder

Ämnestillhörighet

Sedan kan man förstås fundera på hur lätt eller lämpligt det är att låta läraktiviteter gå under ”dubbelflagg” eller till och med oflaggade vad gäller ämnestillhörigheten. Såväl politiker som vårdnadshavare kan ha lättare att smälta att eleverna har fått sig si och så många timmar kemi och historia et cetera till livs än att få höra talas om hybridämnen som teknikhistoria och kemiteknik, för att inte tala om till synes ämnesmässiga vildar som ”bygd miljö”, ”cybersäkerhet” och ”hållbart entreprenörskap”, som nog snart skulle nödvändiggöra nya budgetposter och en ämneskvantifiering som skulle förstöra tanken med att 1+1 kan bli större än 2 – i alla fall i ämnestimmar.

Rubrikens popcornklocka, undrar du säkert över vid det här laget. Strax kommer den. Men först: Teknik ska ju vara nyttig. Ofta är den det redan från början, åtminstone för någon enstaka, även om det ibland utvecklas teknik som först med tiden finner sitt syfte. Länge har det inneburit att teknik är ganska handgriplig och inte alltid så tungt förankrad i teori. Det här är inte rätt stund att ge näring åt frågan om graden av teoretisering av teknikämnet, men inte byggs katedraler längre bara på beprövad erfarenhet och fromma förhoppningar, utan på hållfasthetslära och med stöd i datorbaserade modeller. Tror jag. Hoppas jag.

Teknik, hantverk, konst och verklighetsförankring

Etymologiskt, relaterar Teknik till hantverk och konstfärdighet, som kanske mer sällan låter sig begränsas av fysikens lagar och dylikt. Det är intressant. För när vi som tekniklärare och tekniklärarutbildare känner att vårt ämne tyngs av rotvälska och matematiska samband, och därmed får slagsida åt det teoretiska, söker vi oss ibland till ämnets rötter: det handfasta och konstnärliga. Fram kommer glasspinnar, spagetti, färgglad kartong och limpistol från ett skåp som lika gärna hade kunnat stå i bildsalen. Det ska skapas. Lustfyllt och lite otvunget. Timmarna kanske kan bokföras till hälften på Teknik och Bild. Det vore väl bra?

Jag har sett åtskilliga resultat av denna praktik, både under skolbesök och i blivande tekniklärares lektionssalar på universitetet. De är vackra, detaljrika och påhittiga. Av respekt för engagemang och tidsåtgång, och medvetenhet om konstruktionsmaterialens kvalitet, förmodar jag, är alstren ofta placerade på högt sittande hyllor eller i vitrin. Jag tror mig kunna säga att skaparglädjen har varit hög och jag anar att föremålen har presenterats stolt och belönats med utrop som ”Vad fin!”, ”Cool!”, ”En så’n skulle man ha!”, … av klasskamrater och kurskamrater.

Gemensamt för många av föremålen är emellertid att de vacklar betänkligt i sin verklighetsförankring. Teknik kanske inte alltid har den förmåga att tillgodose människans behov som den eftersträvar, men den måste få en rimlig chans, i alla fall om behovet inte är främst andligt.

Greger Thornell

Äntligen kommer popcornklockan till tals

Vem skulle inte vilja ha en manick bara något större än ett armbandsur på sin handled och efter en knapptryckning kunna lapa i sig nypoppad majs i TV-soffan, på bussen, i joggingspåret eller i sommarbersån? Så långt är det väl mer en önskan än ett reellt behov, men finns tekniken? Kommer den någonsin att finnas? Man ska visst aldrig säga aldrig, men när man ändå har förkunnat att man inte vet vad man talar om, kan man lika gärna hävda just det. Så det gör jag. Den här tekniken kommer aldrig att finnas.
Inte ens om nämnda manick vore som ett rejält överdimensionerat armbandsur gjort i tunnaste gods och bara syftade till att härbärgera majskärnor, och inte ens om dess bärare och brukare var lika måttfull i sitt snacksande som man var i forna tider, skulle anordningen förslå i tillverkningskapacitet. Dessutom ska någon sorts fett och kanske salt rymmas. Och så ska det ju ändå finnas utrymme för kornen att fara runt för att bli jämnt poppade, varvid de, för övrigt, expanderar runt tusen procent.

Låt oss bortse från dessa stegrande volumetriska utmaningar ett slag och se till själva poppningsföreteelsen. Den rågade matskeden av förstadiesnacks ska hettas upp till ca 200°C. Det är oklart vilken värmningsanordning som skulle rymmas där ingen plats återstår. Mikrovågsaggregat, effektlasrar och kärnreaktorer är ganska skrymmande, så det får bli något resistivt. Men energiåtgången, då? Ser vi lite genom fingrarna med små anordningars relativt sett större värmeförluster, kan vi utgå från majskärnors termodynamik och skatta behovet till så där hundra kilojoule. Det motsvarar energin i en hel näve AA-batterier. Låt oss bortse från att dessa är lite för stora för handleden och möjligen lite för långsamma, och i stället beakta säkerheten, som man ju aldrig får bortse från. Vilken isolering kan tillåta poppningstemperatur på sin ena sida och hindra kroppens protein från att koagulera på sin andra, bara några millimeter bort, om vi nu ändå tillåter oss en så tjock boett? Besläktad är risken för att ”poppa” klockans finelektronik och skärm när vi passerar det som brukar kallas militärt varmt. (Vilken tur, för övrigt, att batterierna ändå inte får plats. De är inte värst förtjusta i värme, de heller.) Vi kan också fundera på hur anordningen skulle hållas ren, hur den skulle riskera att kontaminera det offentliga rummet med ljud och doft, hur säkerhetsföreskrifterna skulle se ut, och hur den skulle återvinnas, men allt det är ändå mer görligt än det ”teknikfysikaliska” eller ”fysiktekniska”.

Det kreativa teknikämnet

Just popcornklockan gjordes i Teknik för att exploatera den kreativa sidan av ämnet, utan uppsåtlig integration av Bild, men liknande exempel finns från mer taktiskt ”bildifierad Teknik” och kanske även ”teknikifierad Bild”. Poängen är att vi här riskerar att hamna i det teknikfrånvända och göra ämnet en otjänst. Men om man ändå får en popcornklocka eller dylikt på halsen, kan man försöka göra ett lärtillfälle av det, kanske i linje med resonemanget ovan. Det gäller bara att inte trampa konstnärssjälen på tårna. För bäst är det väl ändå om form och funktion flätas ihop. Sa någon esteknik?

Text, illustration och foto: Greger Thornell, professor vid Institutionen för materialvetenskap - Uppsala universitet