¸£Àû¼§

Vem bestämmer vad teknikdidaktisk forskning ska undersöka?

Nyligen berättade en lärarstudent som ska bli tekniklärare för mig om sina tankar om kurslitteraturen i en teknikdidaktisk kurs. Studenten menade att den forskning som genomförs och de artiklar som skrivs har fokus på fel frågor. Vidare beskrev lärarstudenten att forskningen är selektiv och inte intressant för skolans verksamhet. Dessa reflektioner stannade kvar hos mig och blev utgångspunkt för en större och mer grundläggande fråga: vem är det egentligen som bestämmer vad teknikdidaktisk forskning ska handla om?

För att närma sig den här frågan behöver man se hur teknikdidaktisk forskning blir till. Doktorander i Sverige som påbörjar en forskarutbildning väljer ofta sitt eget forskningsområde utifrån egna intressen, men kan också bli styrda av den forskningsmiljö och den handledare som kopplas till doktoranden. Sammantaget är det dock få som disputerar inom teknikens didaktik i Sverige, uppskattningsvis ungefär en person om året. För merparten av forskningen gäller att forskare behöver söka medel för att kunna bedriva forskningsprojekt, och det görs vanligen genom finansiärer som Vetenskapsrådet och Skolforskningsinstitutet. Forskare skapar projekt utifrån sina egna idéer och skickar in, men det är bara de idéer som beviljas medel som blir genomförda. Ett mycket begränsat urval av alla idéer blir genomförda, eftersom beviljandegraden är låg, exempelvis inom utbildningsvetenskap hos Vetenskapsrådet blir endast 12% beviljade medel. Det är med andra ord de projekt som i stor konkurrens ges finansiering som blir verklighet, och många med mig skulle gärna se mer teknikdidaktiska projekt. Mot denna bakgrund blir det lite tydligare att forskningsfältet är begränsat och att den forskning som görs inte är heltäckande

Undervisning från olika perspektiv

Forskare och lärare ser på undervisning och didaktik från olika perspektiv. Det är därför inte konstigt att forskare ofta ställer andra frågor än lärare, vilket kan leda till att lärare eller studenter ibland upplever att den teknikdidaktiska forskningen inte undersöker de frågor som uppfattas som mest angelägna i skolans verksamhet. Samtidigt behöver det inte vara ett problem i sig, utan kan i stället ses som en möjlighet. Ett sätt att skapa möten mellan praktik och forskning är genom den nationella satsningen ULF – Utbildning, Lärande, Forskning.

ULF finns över hela landet och är uppdelat i fem noder. Lärare och skolor har möjlighet att initiera forskningsprojekt utifrån sina egna frågor och få samverka med forskare. Kanske har du en idé eller en fråga som rör teknikundervisning som du skulle vilja veta mer om och undersöka vetenskapligt. Tveka inte att söka upp din närmaste ULF-nod och anmäl intresse. För att göra teknikdidaktisk forskning mer relevant och bidra till skolans utveckling behöver fler forskningsfrågor komma från praktiken, och ULF är ett konkret sätt att möjliggöra detta.