– Vi försöker göra något som ingen någonsin gjort förut. Kanske kommer den som så småningom läser det här inte ens att vara mänsklig utan kanske en sorts AI eller något annat, säger postdoktor Thomas Keating som lett forskningsprojektet tillsammans med professor Anna Storm vid Tema teknik och social förändring vid LiU.
Det han syftar på är ett 42-sidigt, långsmalt dokument med gula pärmar. Än så länge finns det bara på engelska och kallas the Key Information File (KIF). Det innehåller den viktigaste informationen om det planerade slutförvaret intill kärnkraftverket i Forsmark som en framtida läsare kan behöva. Det är uppdelat i tre delar: sammanfattning, fördjupning och instruktioner för framtiden.
Lättfattligt och lekfullt
Dokumentet har tagits fram på uppdrag av Svensk Kärnbränslehantering (SKB). Tanken är att det ska hålla minnet av slutförvaret levande. Förvaret ska visserligen slutas till och därmed i teorin vara oåtkomligt. Ändå är det inte uteslutet att någon avsiktligt eller oavsiktligt gör hål i det, att det uppstår tekniska fel eller att samhället genomgår drastiska och våldsamma förändringar. Allt detta gör det viktigt att inte glömma bort det som ligger begravt.
Forskarna har försökt skapa ett dokument som lockar användaren att läsa igen och dela det med andra. De har använt professionella illustratörer för att göra det estetiskt tilltalande. Texten är lättfattlig men pärmarna försedda med gåtfulla tecken. Det är ett kodmeddelande för läsaren att försöka lösa. Genom lekfullhet vill forskarna skapa nyfikenhet och lust.
Men språk förändras över tid. Tolkningen av bilder och symboler likaså. Dokumentet ger därför kommande generationer i uppdrag att uppdatera informationen och att föra över den till nya lagringsmedia vid behov. Det ger också förslag på hur kunskapen kan hållas levande, till exempel genom att lägga in det som ämne i skolans läroplan eller skapa berättelser och andra kulturuttryck kring det.
Metoden har forskarna döpt till SHIRE (SHare, Imagine, REnew). Det innebär en uppmaning till läsaren att dela innehållet och att lägga tankekraft på hur det kan förnyas för att inte glömmas bort.
Oklart ansvar
The Key Information File är resultatet av tre års arbete där forskarna samlat in synpunkter från många håll, från både unga och gamla, experter och allmänhet. Det är en del av ett större internationellt initiativ, där flera länder, till exempel Frankrike och Schweiz, arbetar med liknande dokument för sina slutförvar.
Forskarna föreslår en uppdatering av dokumentet vart tionde år, men vem som ska hålla i det i Sverige är oklart. SKB har visserligen finansierat forskningsprojektet, men klargjort att de inte har något formellt ansvar för just det här dokumentet, även om de är villiga att bidra i någon form. En förklaring, tror Thomas Keating, är den långa tidshorisonten och att SKB inte är tänkt att finnas kvar efter att slutförvaret är färdigt.
Det är överhuvudtaget få inom kärnkraftsbranschen som arbetar med frågan om hur minnet av kärnavfallsförvar ska bevaras. Det finns flera exempel på att när någon dör eller slutar så upphör också arbetet med frågan.
– Kanske behöver vi ett helt nytt forskningsområde för den här typen minnesstudier. Det skulle kunna var något för universiteten att utveckla framöver, säger Thomas Keating.
Förvaring i saltgruva
Tanken är nu att dokumentet ska förvaras hos det svenska Riksarkivet. Dessutom är det redan klart att det blir en del av det stora minnesprojektet Memory of Mankind. Det är ett arkiv som grundades i Österrike 2012 och syftar till att bevara mänsklighetens samlade vetande för eftervärlden på material som ska hålla i tusentals år.
– Så det kommer att tryckas på keramik och placeras i en gammal saltgruva i ett berg i Österrike, säger Thomas Keating.
Dokumentet: , Sweden, T Keating, A Storm, Linköping University Electronic Press, 2025, DOI: 10.3384/9789180758581
Forskarnas egen populärvetenskapliga artikel i
