– I dag kan vi bota många fall av barncancer som inte gick att bota för tio år sedan. Men det finns fortfarande en viktig grupp av barntumörer där vården inte har något att ta till. Vi som forskar inom det här området letar efter sätt att påverka cancerceller när inget annat fungerar, säger Maria Sunnerhagen, professor i strukturbiologi vid Linköpings universitet.
Hennes forskargrupp har i flera år forskat på en proteinfamilj som spelar viktiga roller i utvecklingen av många sorters cancer, som heter MYC-proteiner. I den aktuella studien riktade de in sig på N-MYC. N:et står för neuroblastom, den cancerform som proteinet först upptäcktes i.
Neuroblastom är en ovanlig tumörsjukdom i nervsystemet och denna cancerform drabbar nästan bara barn, de flesta yngre än två år. Omkring hälften av barnen har högrisktumörer med lägre chans att botas. N-MYC är kopplat till sämre prognos vid neuroblastom.
Läkemedel som hämmar MYC skulle ha potential att bli ett viktigt framsteg inom cancerbehandling. Men att utveckla sådana har visat sig vara så svårt att MYC-proteiner ofta beskrivits som omöjliga att rikta behandlingar mot.
– Den klassiska läkemedelsutvecklingen bygger på att det finns som en ficka på proteinet som man blockerar med en molekyl som binder dit, ungefär som legobitar som passar ihop. Men MYC byter form hela tiden, säger Maria Sunnerhagen.
De flesta proteiner har en bestämd tredimensionell struktur som oftast bidrar till deras funktion och hur de interagerar med andra protein. MYC är annorlunda och har egentligen ingen fast tredimensionell struktur. Proteinet är nämligen flexibelt och byter ständigt form, vilket utmanar de forskare som vill förstå hur MYC-proteinerna fungerar.
Dessutom är MYC-proteinerna involverade i de processer som är nödvändiga för att friska celler ska kunna växa och dela sig. För att inte alla celler i kroppen ska fara illa gäller det att ett läkemedel bara hämmar just den funktion hos MYC som är problemet i cancerceller, och inget annat. Det krävs med andra ord en molekyl som specifikt påverkar en viss interaktion mellan N-MYC och ett annat protein.
I den aktuella studien riktade forskarna in sig på proteinet Aurora A, som även det har en roll i neuroblastom och många andra tumörformer. Att hindra dessa proteiner från att interagera med varandra har föreslagits som ett sätt att behandla barntumörer.
– Om man ska kunna stoppa en interaktion måste man veta var den sker. Trots att N-MYC hela tiden byter form, vet vi nu var de båda proteinerna förankrar till varandra. Det gav ledtrådar om hur ett läkemedel bör se ut. Vi har också hittat en liten molekyl som lyckas bryta isär proteinerna, vilket lägger en bra grund för framtida läkemedelsstudier, säger Johanna Hultman, doktorand i samma forskargrupp vid Linköpings universitet.
Det svårfångade N-MYC-proteinet var en värdig motståndare och gav forskarna en rejäl utmaning när de karaktäriserade det. För att lyckas har forskare vid Institutionen för fysik, kemi och biologi vid Linköpings universitet och professor Linda Penn’s forskargrupp vid University of Toronto i Kanada samarbetat tvärvetenskapligt i studien. De har använt många sinsemellan olika metoder, som kärnmagnetisk resonans, eller NMR (eng. nuclear magnetic resonance), AI-beräkningar och molekylära analyser av proteinernas funktion.
– Vi är väldigt glada över att vi i just det här fallet, som har relevans för barncancer, har förstått lite mer om hur det går till när dessa proteiner hittar till varandra och binder. Nu kan vi lämna över stafettpinnen till andra forskare som arbetar mer kliniknära med cellbiologi och farmakologi att utforska om det går att ta det vidare inom läkemedelsutveckling, säger Maria Sunnerhagen.
Studien har finansierats med stöd av bland andra Vetenskapsrådet, Cancerfonden, Barncancerfonden, Canadian Institutes of Health, Stiftelsen för Strategisk Forskning och Europeiska forskningsrådet, ERC.
Artikeln: , Johanna Hultman, Vivian Morad, Eliane Tanner, Tristan M. G. Kenney, Zuzanna Pietras, Lalit Pramod Khare, Dean Derbyshire, Diana Resetca, Cheryl H. Arrowsmith, Daniel Aili, Simon Ekström, Linda Z. Penn, Björn Wallner, Alexandra Ahlner och Maria Sunnerhagen, (2026), Nature Communications, publicerad online den 24 februari 2026, doi: https://doi.org/10.1038/s41467-026-69725-1
