När Åsa Harge, skolchef förskola i Haninge kommun i södra Stockholm, upptäckte att kompetensen att handskas med barn i utsatthet var låg inleddes ett samarbete med Barnafrid vid Linköpings universitet. Tanken var att implementera Barnafrids basprogram om våld mot barn och unga – men ganska snabbt förstod alla inblandade att programmet inte var anpassat till verksamheten.
– Då tryckte vi på handbromsen och skapade tillsammans ett helt nytt program, säger Åsa Harge.
Positiva resultat
Ann-Charlotte Münger, lektor och docent på Barnafrid, fyller i.
– Basprogrammet är teoretiskt upplagt, med fokus på mer övergripande frågor om våld. Vi upptäckte tidigt att verksamheten var i behov av mer praktiska kunskaper som utgår från pedagogernas arbete där de står inför utmanande situationer och dilemman.
Ann-Charlotte Münger arbetade tillsammans med fyra pedagoger i Haninge fram ett nytt program, uppdelat i olika teman, som bygger på upplevda verkliga händelser i personalens vardag. Efter att all personal i Haninges 44 kommunala förskolor gått den nya utbildningen framkom tydliga resultat. Bland annat hade antalet orosanmälningar till socialtjänsten fördubblats. Samtliga pedagoger fick även fylla i en enkät före och efter de gått utbildningen – svaren visade på stora ökade kunskaper om hur man upptäcker att barn far illa och vad de ska göra vid misstankar om våld i hemmet.
– Att forskning och praktik går hand i hand på det sättet är jätteviktigt! Svaren gav mig rysningar. I dag är jag hundraprocent säker på att vi kommer att fånga upp fler barn som behöver stöd och på det sättet minska riskerna att de glider ut i kriminalitet och psykisk ohälsa i framtiden, säger Åsa Harge.
Gå hand i hand
Att en kommun satsar mycket resurser på de här frågorna har mött kritik. Röster har höjts att för mycket tid kommer gå till att leta barn som mår dåligt i stället för att fokusera på undervisning.
– Min bestämda hållning är att det här ska vara en del av vår verksamhet och vi kommer inte kunna bedriva undervisning på ett bra sätt om vi inte har barn som mår bra, säger Åsa Harge.
Ann-Charlotte Münger håller med:
– Det här sättet att arbeta på står inte utanför pedagogiken, det är en del av pedagogiken. Allt behöver gå hand i hand för att verksamheterna ska kunna sätta in rätt stöd och göra orosanmälningar när det behövs.
Att kunskap och hjälp till personal i den svenska förskolan behöver stärkas i de här frågorna är tydligt. Siffror från Socialstyrelsen 2021 visade att bara två procent av alla orosanmälningar kom från förskolan. Från skolans värld kom 17 procent.
Dagens lagstiftning säger att det är den enskilde pedagogen som ska anmäla och enligt Ann-Charlotte Münger kan det finnas många olika skäl bakom de låga siffrorna.
– Ofta har personal en nära relation med föräldrar och känner att man förbrukat sitt förtroende om man skulle anmäla. Här ser jag, från mitt perspektiv som forskare, att man jobbade mer med detta lagstiftningsmässigt. Orosanmälningar är en verksamhetsfråga och då tror jag inte att så stort ansvar ska ligga på enskilda pedagoger.
– Sen finns det nog många fall där inblandade tycker att socialtjänsten inte gör någonting. Socialtjänsten har jättemycket att jobba med i det här frågorna, men samtidigt ska det inte vara ett hot att anmäla. Dialogen med föräldrar ska snarare handla om ”vad är en orosanmälan” och varför det kan vara bra att ta kontakt socialtjänsten, säger hon.
Lansering nationellt
Åsa Harge har förståelse för att det många gånger är en tuff och svår situation att göra orosanmälningar.
– Det är helt naturligt att känna en jättestor rädsla för att anmäla någon som är gängkriminell eller har ett stort våldskapital. Det är otroligt tufft. Men vi har ju jobbat upp strukturer och riktlinjer utifrån de svar vi fått om vad personal upplevt och vad de tyckt varit jobbigt. Det ska alltid finnas ett stöd och nu har vi sett att det gett resultat.
Under våren 2024 kommer satsningen att lanseras till förskolor över hela landet.
– Det har fungerat väldigt bra i Haninge, nu ska det bli spännande att se hur utbildningen fungerar på andra håll, säger Ann-Charlotte Münger
