Dagen innan Henrik Pedersen åter ska medverka som expert i SVT:s Nobelstudio 2025 blir han tvungen att ställa in. En rallyolycka gör att han temporärt saknar så kallat tv-ansikte.
– Det blev sådana G-krafter att mina ögon blev helt rödsprängda och ansiktet var allmänt svullet. Vi rullade många varv. Efteråt tog jag en selfie och skickade till SVT som snabbt valde någon annan. Det skulle tydligen ta för mycket tv-tid att förklara varför jag såg ut som om jag var besatt av en demon, säger Henrik Pedersen med ett skratt.
Populärvetenskaplig bok – Halvledaråldern
När han inte är kartläsare i en rallybil forskar han på kemiska processer som används för att tillverka de mikroelektroniska komponenter som är grunden i all modern elektronik – chip av halvledare. De finns i allt från mikrovågsugnar, tvättmaskiner och bilar till datorer, tv-apparater och mobiler. Men för att de ska funka krävs precision på atomnivå. Hur mänskligheten lyckats med det konststycket beskriver han i sin populärvetenskapliga bok Halvledaråldern som kom ut under 2025.
– Det började under pandemin som ett sidoprojekt på kvällar och helger. Det var väldigt kul och befriande att skriva en bok jämfört med en akademisk text. Sen var det också väldigt mycket självtvivel i perioder. Men nu är den nästan slutsåld och det är en enorm ego-boost att gå i en bokhandel eller ett bibliotek och se den.
Olov Planthaber
Halvledaråldern är Henrik Pedersens första, men kanske inte sista bok. Han har en särskild förmåga att förklara avancerad forskning på ett lättillgängligt och intresseväckande sätt som han övat upp under lång tid, både som universitetslärare och föreläsare i skolklasser.
Känna in mottagaren
Och det är just den förmågan som gör gästbokaren från SVT så angelägen om att han kommer tillbaka till Nobelstudion redan 2026 för att guida tittarna mellan atomer och molekyler.
– Det har alltid varit kul att förklara grejer, och kanske är det därför jag tycker det är så otroligt roligt att vara lärare på universitetet. Men vill vi ha hit nya studenter och inspirera fler utanför universitetet räcker det inte, säger Henrik Pedersen.
Genom att vara ute i allt från lågstadieskolor till gymnasieskolor och berätta om sin forskning hoppas han att fler ska upptäcka att universitetet kan vara ett alternativ även för dem som inte tänkt det från början. Men olika publiker kräver olika tillvägagångssätt. Han menar att det handlar om att titta på dem som är framför honom och försöka känna in rummet.
Olov Planthaber
– Jag har i princip alltid samma story jag ska prata om men gör det på helt olika sätt. Man kan göra det svårare på gymnasiet och prata om atomer och elektroner. Men lågstadiet å andra sidan, de är ju med, jäklar vad de är intresserade! De sitter och räcker upp handen så man tror att axeln ska gå ur led.
Gör det osynliga begripligt
Enligt Henrik Pedersen är det viktigt att forskare kommer ut utanför lärosätets väggar och berättar om vetenskap och forskarens vardag.
– Vi måste avmystifiera forskaren. Det är ofta folk tror att om man är professor, då är man en lite halvgammal, halvgalning som inte kan vara bland folk. Det kan ju bli rätt farligt och skapa en distans till forskningsvärlden. Så det är kul att komma ut och visa att jag är forskare och en vanlig människa – med väldigt spännande jobb.
För engagemanget för forskningskommunikation handlar inte bara om att inspirera och fascinera för Henrik Pedersen. Han menar att det är avgörande att allmänheten förstår vad forskare på universitet gör och hur det kan vara till nytta för samhället.
– Vi lever i en tid där det inte bara är okej att inte fatta, det är nästan lite högt ansett – ”forskare kan inte ha rätt om allting, bla bla bla”. Att kämpa emot den faktaresistensen är ju också en anledning till att jag gärna kommunicerar min forskning.
"Så jäkla kul"
Ibland kallas kommunikationen med det omgivande samhället ”den tredje uppgiften” eller ”samverkansuppgiften”. Enligt Henrik Pedersen verkar det tyvärr finnas en etablerad uppfattning bland många forskare att det stjäl tid från forskning och därför inte är bra för karriären. Han menar att det snarare har varit en förutsättning för fortsatt glädje på jobbet och något som hjälpt honom att driva den egna forskningen framåt.
– Alla vi som jobbar inom akademin skulle behöva en 150 timmars arbetsvecka för att känna att vi är i fas. Då har jag försökt göra sådana grejer som jag tycker ger energi. Att vara ute och prata i skolor och bedriva forskningskommunikation är en sådan grej – det är ju så jäkla kul!
