Den senaste rapporten omfattar åren 2024–2025 och redovisar 28 ärenden som rör 41 barn som dödats eller utsatts för grov eller synnerligen grov misshandel. Även fall av försök eller förberedelse till mord ingår. I samtliga utredda ärenden har Socialstyrelsen identifierat brister i samhällets skyddsnät.
Ett kommande webbinarium på Barnafrid med Moa Mannheimer, utredare på Socialstyrelsen och en av rapportförfattarna, sätter fokus på små barns utsatthet.
– När det handlar om grova brott mot barn är det ofta ganska små barn, i förskoleåldern eller tidigt lågstadium, säger Moa.
Små barn är i hög grad beroende av vuxna i sin närhet – både i hemmet och i samhället – samtidigt som de ofta saknar möjlighet eller förmåga att själva berätta om sin situation eller söka hjälp.
– Ju yngre du är, desto mer beroende är du av att andra ser din utsatthet.
Svårt att upptäcka – och att agera i tid
Socialstyrelsens uppdrag handlar både om att analysera allvarliga fall och att bidra till ett förebyggande arbete.
– Det handlar inte bara om att förebygga de allra grövsta brotten, utan om att generellt fånga upp barn i utsatta livssituationer, säger Moa.
Att upptäcka när små barn far illa är en av de största utmaningarna. I många fall har det funnits en oro redan innan det allvarliga brottet, samtidigt som familjen haft kontakt med flera samhällsaktörer. Små barns situation kan dessutom vara svår att tolka. De saknar ofta både språk och referensramar för att förstå att det de utsätts för är fel.
– Man föds ju i den familjen och tänker att ”så här ser det ut i alla familjer”, oavsett om det är bra eller dåliga saker som sker, säger Moa.
Trots att signaler funnits leder oron inte alltid till åtgärder. I praktiken blir det ofta föräldrarnas bild som får stort utrymme.
– Det är lätt att tänka att ”det kanske har vänt” eller ”det blir nog bättre”. Men det är mycket viktigare att agera tidigt.
Att agera tidigt kan också göra skillnad. I många fall kan det räcka med mindre insatser om de sätts in i tid.
Samverkan som inte alltid räcker
Många av barnen och familjerna har haft kontakt med flera samhällsaktörer innan det allvarliga inträffat, men utredningarna visar att samverkan inte alltid fungerar tillräckligt väl.
– Det fungerar ofta bättre där det finns fasta samverkansstrukturer, där man träffas regelbundet och delar information, säger Moa.
Att samverka handlar om att använda olika perspektiv för att förstå barnets situation. Att ta oro på allvar är centralt. Det kan handla om att lyfta sin oro med kollegor och att tillsammans försöka sätta ord på det som väcker oro.
– När man börjar beskriva sin oro och ser den ur någon annans perspektiv blir det ofta lättare att förstå vad som brister i barnets situation, säger Moa.
I intervjuer med yrkesverksamma i de utredda ärendena framkommer också att många i efterhand önskat ett tätare samarbete mellan olika aktörer, till exempel mellan förskola, barnhälsovård och socialtjänst. I vissa fall har uppföljning saknats eller insatser inte genomförts trots att flera aktörer varit involverade. Det kan handla om att ansvarsfördelningen varit otydlig och att man utgått från att någon annan för arbetet vidare.
Brister som återkommer
Flera av bristerna har lyfts även i tidigare rapporter, bland annat bristande samverkan, svårigheter att få en helhetsbild av barnets situation och att insatser inte följs upp.
– Ska ett skyddsnät fungera måste alla delar fungera i alla lägen. Det är ett svårt system att få att hålla, säger Moa.
Samtidigt handlar arbetet ofta om komplexa situationer där lösningar behöver anpassas efter varje familjs situation.
En avgörande roll för yrkesverksamma som möter barn
För de professioner som möter små barn finns en särskilt viktig uppgift. De kan vara bland de få utanför familjen som ser barnet och får en bild av hur barnet har det.
– De som möter de allra yngsta har en unik möjlighet. De är några av få som faktiskt kan vara barnets röst.
Moa Mannheimer framhåller att det handlar om att ta sina iakttagelser på allvar och att agera när något inte känns rätt. Det kan handla om att lyfta sin oro med kollegor, ta upp den med sin chef eller göra en orosanmälan.
Förutsättningarna för arbetet formas samtidigt på flera nivåer. Hon lyfter att chefer och beslutsfattare har en viktig roll i att skapa utrymme för samverkan och för att personal ska ha tid och möjlighet att agera.
Arbetet med att upptäcka och stödja utsatta barn ställer stora krav på både yrkesverksamma och på hur arbetet organiseras. Samtidigt finns det konkreta möjligheter att agera i tid och göra skillnad.
– Om det är något som inte riktigt stämmer så ska man agera på det. För barn som verkligen är utsatta kan det vara den avgörande skillnaden, avslutar Moa.
��
Moa Mannheimers föreläsning ingår i Barnafrids temaserie för familjecentraler som fortsätter under hösten 2026.
