Robotar används redan idag inom räddningsarbete, exempelvis drönare för lägesbild och markgående robotar för brandbekämpning och transport av utrustning. I takt med att dessa system blir mer avancerade och i högre grad agerar självständigt uppstår nya utmaningar för samspelet mellan människor och teknik. Hur robotars agerande uppfattas av räddningspersonal och drabbade personer kan få direkt betydelse för samarbete, beslutsfattande och handlingsmönster under press.
Forskningen studerar människa–robot samverkan i räddningsinsatser ur tre kompletterande perspektiv: samarbete mellan operatörer och räddningstjänstpersonal vid fjärrstyrda robotar, räddningspersonals tillit till och tolkning av autonoma robotar samt hur lekmän i nödsituationer uppfattar och reagerar på robotars närvaro och agerande. Studierna genomförs i både verkliga och simulerade räddningsscenarier.
Genom att integrera tidigare forskning om mänsklig tolkning av robotars beteende med empiriska studier i räddningskontext syftar min forskning till att utveckla kunskap som kan ligga till grund för bättre utformning, användning och införande av robotar i räddningsarbete. I förlängningen kan detta bidra till mer effektivt, säkert och tillitsfullt samarbete mellan människa och robot vid kris- och katastrofinsatser.