Wael Alkusaibati i växte upp i Syrien, i en akademisk familj. Han var tidigt inställd på en forskarkarriär, men kriget kom i vägen för hans planer. Nu, flera år senare och med SFI-studier samt en masters-examen inom företagsekonomi i bagaget, har han påbörjat forskarstudier vid Linköpings universitet.
Han ska undersöka användningen av frivilliga civila insatspersoner i samverkan med blåljusmyndigheter, som handledare har han Sofie Pilemalm, professor i informatik och föreståndare för Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER).
Civila insatspersoner som samarbetar med blåljusmyndigheter
Sofie Pilemalms forskning handlar bland annat om IT-stöd för räddningssystem och krishantering, och om användningen av frivilliga, civila, insatspersoner i samarbete med blåljusmyndigheter. De frivilliga kallas CIP (Civila Insatspersoner).
– Vi vet att det här är ett koncept som fungerar bra vid vardagsolyckor. Vi vet att det har räddat liv i väldigt många fall, men nu vill vi ta reda på hur det kan användas vid större katastrofer och krigsliknande situationer. Det kan ha stor betydelse för hur vi strukturerar och bygger upp vårt civilförsvar, säger Sofie Pilemalm.
Använder data från frivilliga insatser inom brandförsvaret
Wael Alkusaibati kommer bland annat att använda sig av data från en app, Safeland. Appen används av Södertörns brandförsvarsförbund. De har organiserat lokala grupper av frivilliga, som fått utbildning i bland annat första hjälpen och hur man släcker mindre bränder.
Appen används för att kunna larma CIP-grupperna vid olika typer av räddningsuppdrag. Larmet går bara ut till de frivilliga som befinner sig inom en viss radie från händelsen. De som väljer att svara på larmet kan vara snabbt vara på plats och göra en första insats innan räddningstjänsten kommer dit. Det är särskilt värdefullt när det är långt till räddningstjänsten eller ambulansen, till exempel ute i skärgården.
Denna typ av välorganiserad samproduktion av räddningsinsatser är unik för Sverige. Det är som är unikt med CIP-konceptet är att de frivilliga rekryteras och utbildas i förväg, och att de har ett fungerande IT-stöd. Detta gör metoden lämpad att i framtiden kunna utnyttja frivilliga insatser även i större skala och vid större kriser.
Kan metoden användas i kris eller krig?
Under sina forskarstudier ska Wael Alkusaibati utvärdera nuvarande användning av IT-stöd i samproduktion av räddningsinsatser. Resultatet av forskningen kan sedan användas för att ta reda på hur metoden kan användas som en del av civilförsvaret i en storskalig kris eller katastrof.
– De civila insatspersonerna kan göra viktiga insatser, både omedelbart på plats och långsiktigt. Till exempel kan de minska risken för PTSD (post-traumatiskt stressyndrom), genom att prata med dem som varit med om något hemskt. Om vi visste hur vi kan organisera detta på bästa sätt så kan vi spara en massa pengar och även öka samhällets motståndskraft vid kriser och katastrofer, säger Wael Alkusaibati.
Egna erfarenheter av krig
Han har själv sett tydliga exempel under kriget på hur detta kan göra en stor skillnad. UNHCR har en stor och komplex organisation, med stark central styrning som inte kan improvisera när något händer. Men UNHCR:s lokala representanter i Syrien insåg att de fanns stor potential i frivilliga insatser, och de skapade lokala grupper av frivilliga som fick utbildning i olika typer av räddningsinsatser. De har dock inget IT-stöd.
– En utmaning för oss kommer att vara att vi saknar data från större kriser och krig, och förhoppningsvis kommer vi inte att hamna i någon sådan situation heller. Vi måste i stället basera vårt arbete på data från mer vardagliga räddningsinsatser, och göra hypoteser om liknade användning i en krissituation. Då kommer Waels personliga erfarenheter och lärdomar från arbetet med Syrien väl till pass, säger Sofie Pilemalm.
