Ideella krafter har blivit allt viktigare för den offentliga välfärden, och när det gäller att motverka ofrivillig ensamhet bland äldre är civilsamhället en nyckelaktör. Det visar en ny rapport från Centrum för kommunstrategiska studier (CKS).
Ofrivillig ensamhet bland äldre är komplex. Den är svår att upptäcka, tar sig olika uttryck för olika personer och kan därför inte lösas med standardiserade insatser. I kombination med begränsade offentliga resurser blir det en välfärdsutmaning som är svår för kommunerna att tackla på egen hand.
Anna Valentinsson/Linköpings universitet
– Civilsamhället, genom dess frivilligorganisationer och volontärer, har ju en stark lokal kunskap, en stark lokal förankring och också kreativ kraft i att nå ut och i att komma på arbetssätt och aktiviteter som passar frågan och passar de ensamma personerna. Möjligheten till att anpassa och anpassas. De skapar viktiga relationer som är särskilt betydelsefulla, säger Ann-Charlotte Nedlund, biträdande professor i statsvetenskap vid Prioriteringscentrum, Linköpings universitet.
Olika samverkansformer för att bryta ensamhet
Studien bygger på intervjuer med tjänstepersoner, politiker och volontärer i tre kommuner i Östergötland. Den visar att kommuner använder tre former, eller strategier, i sin samverkan med civilsamhället.
I de olika samverkansformerna har kommunen inte bara olika roller, utan arbetet utformas också på olika sätt utifrån kommunens organisation, civilsamhällets förutsättningar och synsätt kring kommunens välfärdsuppdrag och civilsamhällets funktion.
– Hur nära samarbete man vill ha, vilket ansvar det offentliga ska ta och hur samhället som helhet bör organiseras är frågor som det kommunala styret kan ställa sig när man planerar för samverkan med civilsamhället, säger Daniel Boëthius, sociolog och doktorand i medicinsk vetenskap vid Prioriteringscentrum, Linköpings universitet.
Emma Busk Winquist
Samverkansformerna har några gemensamma utmaningar. Bland annat otydlig gränsdragning mellan kommunens lagstadgade ansvar och frivilliginsatser, liksom en risk att civilsamhällets arbete försvåras av överbyråkratisering. Utöver rymmer de olika samverkansformerna sina egna möjligheter och utmaningar.
Från facilitator och katalysator till koordinator
Samverkansformen kommunen som facilitator bygger på att kommunen skapar förutsättningar för civilsamhället. Det kan handla om att tillhandahålla ekonomiskt stöd. Civilsamhället ges här stor frihet, vilket stärker deras engagemang. De volontärer som intervjuats upplever att samverkan fungerar bäst när deras verksamhet inte detaljstyrs. Samtidigt krävs en tydlig ansvarsfördelning.
I samverkansformen kommunen som katalysator är kommunen drivande i att starta upp projekt och på så sätt skapa engagemang. Målet är att civilsamhället senare ska ta över ansvaret. Här blir det en utmaning för kommunen att styra och samtidigt värna frivilligorganisationernas självständighet.
Att kommunen fungerar som koordinator innebär att kommunen samordnar aktiviteter – till exempel på äldreboenden – tillsammans med civilsamhälle och näringsliv. Det här skapar kontinuitet och gemenskap, men kräver rutiner för äldreomsorgens roll i arbetet.
Ett hållbart arbete för att bryta ensamhet
För en hållbar samverkan finns vissa grundläggande behov, visar studien.
– Anpassa samverkansstrategin efter lokal kontext och civilsamhällets kapacitet. Kommuner behöver också utgå från vilka resurser som civilsamhället eller frivilligorganisationerna har och hur de lokala nätverken ser ut. Kommunerna kan också erbjuda lokaler, ekonomiskt stöd och andra stödstrukturer som underlättar nätverkande och skapar tillit mellan parterna. Tilliten är central, och respekt för att de är just frivilligorganisationer, det handlar om frivilligas engagemang, säger Ann-Charlotte Nedlund.
