Tillsammans med kollegor på Uppsala universitet anordnade han ett panelsamtal på Linköpings universitet där makten över ord, bilder och minne stod i diskussionens centrum. Titeln på samtalet “Om detta må ni tiga” anspelar på faktaboken “Om detta må ni berätta” som handlar om Förintelsen och som togs fram på beställning av Regeringskansliet år 1998 och delades ut gratis till alla familjer med barn i skolåldern. 
Foto Linda Fredrikson
– Vi som forskare ville backa upp och visa att vi stöttar stadsmuseets självständighet och de historiker och pedagoger som byggt utställningen. Men vi behövde också anordna detta seminarium eftersom vi som universitet har ett ansvar att stå upp för alla människors lika värde. På vårt campus finns studenter av olika härkomst och alla ska kunna fortsätta vara här. Den grundvärderingen har vi ansvar att förvalta, säger Stefan Jonsson.
Efter att utställningen öppnat polisanmälde Sverigedemokraterna i Norrköping stadsmuseet för förtal. Man ville att ett pressklipp med bild som föreställde SD:s lokala partistyrelse som hängde i utställningen skulle plockas ned. Stefan Jonsson menar att det är allvarligt när politiker vill skriva om historien och hindra vissa frågor från att bli ställda.
– Vi har en viktig princip i det svenska samhället. Att det är armlängs avstånd mellan politiker och tjänstemän. Det betyder att politiker kan ge uppdrag och direktiv, men de kan inte styra eller censurera verksamheten.
Stefan Jonsson menar att det pågår en kamp om vad som ska berättas ur historien och hur det historiska minnet ska se ut.
– Historien måste beskrivas från en mängd olika synvinklar, inte bara från en. Det gäller även nazismens och nationalsocialismens historia i Norrköping, som SD råkar vara en del av.
I inbjudan till ert panelsamtal ställer ni frågan om vad som får sägas och inte om nazismens historia. Är det något som inte får sägas?
– Nej. Det är mer en retorisk fråga. Allt måste sägas om nazismens historia, som är sant. Allt ska upp på bordet och sedan ska det analyseras. Det går inte att göra en utställning om nazismens historia utan att säga att SD är ett parti som grundades av personer som var medlemmar i de nazistiska, eller nationalsocialistiska, svenska organisationerna. Det finns en rak linje där och det är fakta. Man kan inte som institution eller forskare välja att inte berätta sådana fakta. Då gör man fel.
Utställningen har ju, som sagt, mött stort motstånd och till och med hotats. Hur ska man gå tillväga när en part inte vill diskutera?
– Det är det som är det svåra. Det här handlar ju om rörelser som inte är intresserade av en diskussion. De är sällan intresserade av att kommunicera sin bild av verkligheten i samtal och dialog, utan hotar hellre än pratar. Då är det desto viktigaste för oss andra att diskutera. Vi måste peka på det odemokratiska i det som hänt, låta historikerna göra det de är tränade till och visa att god historisk forskning är nödvändig för det demokratiska samhället.
